Mylla & Jag

Om kärleken till trädgårdens, naturens och yogans läkande krafter.

söndag 1 januari 2012

En fram och tillbakablick

Katastrofernas år. Så säger de på tv om 2011. Fukushima, svälten på Afrikas horn, massmord i Norge, översvämningar, finanskaos och kriser. Jag vill inte påstå att det har varit katastrofernas år i och runt familjen Riise men kämpigt har det allt varit. Jag läste mina vänner och bekantas inlägg på Facebook igår och ingen av dem hyllar 2011 som det mest fantastiska år i vår historia. Det var fler än jag som skrev att det är skönt att lämna 2011 bakom sig. Jag har vänner som drabbats av krisande äktenskap, tvingats gå igenom svåra operationer, förlorat jobb, inte kunnat sova, drabbats av svåra sjukdomar, förlorat anhöriga, har barn som mobbas och mår dåligt, allt hör livet till men det känns som smärtor och jämmerdalen på något sätt komprimerats under 2011.

Jag gick och funderade lite kring detta på hundpromenaden igår. Det var sådär krispigt svalt och klart och egentligen alldeles vackert. Stilla över Kungsbackafjorden, björkarnas grenar vinterlila, jag var alldeles ensam med hund och utsikt. Allt var sådär bra som livet bara kan vara. förutom en fadd stank från pappersbruket tvärs över fjorden. Lite så känns 2011 för mig. Fick massor av spännande och utmanade uppdrag i lilla firman, fick samtidigt mitt drömjobb, blev snabbt befordrad till chef, jag fick helt plötsligt fullt av hängivna yoga-elever, mitt äktenskap funkade bra, min man fick efterlängtade bra uppdrag, min dotter har varit helt ljuvlig, jag hann med att träffa både gamla och nya vänner, jag har utmanat mina rädslor, haft spännande möten, men ändå har det hela tiden funnits med en stank av kaos och kris i närheten. Som om livet självt befunnit sig i frustration och kris, snurrat för snabbt och möjligheten att påverka varit rätt liten.

Jag är egentligen väldigt glad och tacksam över allt som hänt mig på det personliga planet 2011. Det har bara blivit lite för mycket. Så jag hoppas att livet lugnar ner sig lite. Både i och omkring familjen Riise, men kanske framförallt i världen. Lite mer fred, lite bättre fördelning av jordens resurser, lite mer mat åt de svältande, lite mer kärlek åt de ensamma, lite mer passion åt de liknöjda, lite mer lugn och harmoni åt oss alla. Jag ser fram emot 2012. Jag ser fram emot det arbete jag ska utföra i min yrkesroll, det arbete jag har framför mig med min egen personliga utveckling, all träning och nyttiga mat jag ska ge min kropp. Framförallt ser jag fram emot ett år till med min fina familj och mina gamla och nya vänner. Gott nytt 2012 på er alla!

ps. Bilden är från januari 2011. Vintern var lite bättre förra året. Det får man ge 2011 credit för i alla fall!

onsdag 30 november 2011

Paus

Hej,
Jag tar en paus i bloggandet. Eller det har ni väl säkert redan märkt att jag gjort. Men nu har jag bestämt mig för att det är så det får bli. Synd, för jag älskar ju att skriva. Men just nu finns det ingen tid helt enkelt. Jag tänker lägga all fokus på mitt jobb och min familj och förhoppningsvis blir det lite tid och fokus över till mig själv också. Hoppas vi hörs här eller på något annat sätt framöver. Ha det fint. //Maja

torsdag 3 november 2011

Höstvärme

Jag var just ute och krattade löv. Gula och bruna löv. Tänkte lite sorgset på att den höstsprakande, japanska rabatt med lönnar, sockblommor, rönnar och blomsterkorneller inte alls blev något sprakelibrak av i år. Värmen har liksom gjort hösten lite blek och trist. Löven har fallit utan att alls få någon krispig rödhet. Å andra sidan har det varit riktigt skönt att kratta löv och arbeta ute det sista. Lagom varmt och fuktigt. Det har också gjort att höstbräckan jag planterade för tre år sedan blommar för första gången. Visst är den söt?

Jag vill gärna dela med mig av lite skojig klokhet min femåriga dotter delade med sig av idag. "Mamma, jag tror att Gud och Jesus finns överallt, i luften liksom. Till och med i Kina och i bowlingdalen (var det nu ligger någonstans). Men inte i rumpapumpan". "Varför finns inte Gud där om han finns överallt annars, undrade jag." "Men där finns ju ingen luft, bara kläm, svarade hon då."
Hal en fin höstdag!

torsdag 13 oktober 2011

Hösteld

Det finns en sak som är riktigt tråkig med att arbeta med trädgård. Det är att energin och lusten inte riktigt räcker till den egna trädgården. Åtminstone har det varit så för mig i år. Sommarblommorna som planterades under protest i somras står kvar halvvissna i sina krukor. Växthuset är fullt av döda tomatplantor som varken blivit skördade eller vattnade på evigheter och gräsmattan som blev en äng under sommaren är fortfarande en äng. Som tur är har jag några pålitliga busk- och perennplanteringar som håller någon form av fana uppe. Om än kanske på halv stång.

Jag tänker rätt ofta på att min trädgård borde spegla den jag är. Det är ju någon form av reklampelare utåt. Halvvissen, sliten, ovårdad, smutsig men med en hel massa växtkraft. Tja, varför inte. Det stämmer egentligen rätt bra.

Häromdagen blev det i alla fall en stund ute i trädgården. Vi har vabbat efter kräksjuka och min dotter och jag passade på att få lite frisk luft efter alla timmar inne framför tv, hinkar och toaletter. Tack vare ett reportage i en inredningstidning kom den gamla trefoten till användning. Superfin eldkorg! Med ett galler på gick det till och med att grilla korv på den. Härligt. Eldade gjorde vi också i den gamla parabol jag räddade från en container för ett tag sedan. Eld är härligt!

måndag 12 september 2011

Spökålder

I natt vaknade min snart femåriga dotter återigen. Det har hänt nästan varje natt ett bra tag nu. Hon är rädd för dinosaurier, eller björnar, eller vargar. Så här kan det låta i vår säng klockan fyra på morgonen.
– Finns det dinosaurier mamma?
– Nej, sov nu.
– Men hur vet du det?
– För att de levde för längesedan, de finns inte nu.
– Men hur vet man att dom inte finns om ingen har sett dom?
– Sooov.
Och så får min man ta över. Han har mycket bättre tålamod och verkar klara av att vara vaken halva nätterna alldeles utmärkt.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att vara rädd för dinosaurier. Faktiskt mycket mer logiskt än att vara rädd för så fåniga saker jag är rädd för; som att inte duga, att åka buss och färja eftersom jag så lätt blir åksjuk, att uppfattas som dum och korkad. Det finns så många vindlande vägar i hjärnan som är svåra att förstå sig på. Som kan få oss att undvika vissa situationer och hålla tillbaks den stora potential vi alla människor har.

Jag har blivit av med väldigt många av mina rädslor och jag är trött på att de jag har kvar begränsar mitt liv. Så jag tänker helt enkelt(?!) fortsätta se till att jobba mot mina dinosaurier. Förvandla rädslorna till de söta figurer man ser på Bolibompas Dinosaurietåg. Genom att utmana mig själv, genom meditation, genom att prata om dem. Precis som min dotter gör just nu. För om man gömmer undan dem finns risken att de ligger kvar i kroppen som en fossiliserad T-rex, tung, otymplig, med vassa tänder och en helt otrolig förmåga att hålla en tillbaks.    

Just nu är jag rädd för de vindar som drar och sliter i vårt hus. Jag är rädd för att våra stora fina träd ska blåsa ner och lägga sig över grannarnas hus. Det är som om en stor dinosaurie stod runt knuten och vrålade och slet i allt han fick tag i. Men just nu finns det ingenting jag kan göra åt det. Så jag ska ta en dusch, försöka få igång en brasa och bara njuta av det sköna att sitta inomhus medan ovädret tar sådan plats där ute.  

torsdag 8 september 2011

Persikolycka

Oj, vad det har varit mycket att göra på jobbet det sista. Kul och lite jobbigt på en och samma gång. Vi är inne i ett förändringsarbete och det är både väldigt kreativt, spännande och frustrerande jobbigt.

Men det är klart att saker och ting måste förändras och utvecklas. Livet hade varit rätt trist om tiden hade stått stilla. Mina persikor hade aldrig mognat till exempel. Så jobbigt det hade varit att gå förbi persikoträdet varje dag, längta efter den saftigt söta smaken av mogna persikor och inse att tiden står stilla och tänderna aldrig skulle få sätta tänderna i det ludna skalet.

Fast jag önskar nästan att tiden stannat en liten stund för ett par veckor sedan. Då hade jag kanske hunnit upptäcka att den enda nätmelonen i växthuset på jobbet varit färdig att skörda. Och inte exploderat i händerna på mig som den gjorde igår. Jäst melon över fönster, tomatplantor och byxor är rätt äckligt. Och besvikna miner från melonsugna trädgårdsprojektdeltagare är svårt att stå ut med. Jag får gottgöra det på något sätt. Kanske skörda de sista persikorna och bjuda på istället. För de är riktigt, riktigt goda.

måndag 22 augusti 2011

Sensommarblomster

Jag älskar sensommarblommor. Solhattar, höstanemoner, hortensior, prydnadsgräs. Ingen akut trädgårdsstress, bara njutning och väntan på en lite längre viloperiod. Stunden innan höstfärger och förfall. Färgerna är mättade, pastelliga, vackra.

Här är en storfavorit som blommar hemma hos oss just nu. Violrutan. Kraftfull och gracil på en och samma gång. Precis så som jag önskar att jag vore. Istället är jag bara lite lagom stor, lagom kraftfull, lagom vacker. Gracil? Nja, inte direkt. Nu ska jag ta och göra lite kvällsyoga. Kanske kan jag då bli lite mer lik violrutan.

Bilden har min vackra make tagit. Tack, den blev fin.